Då och då läser vi om adopterade som i vuxen ålder känner sig lurade och saknar kunskap om sitt ursprung. Vi har också haft en väldigt ensidig debatt de senaste åren där de få som problematiserat adoptioner misstänkliggjorts. Nu har dock debatten vaknat.
Svenskarna skulle övertygas om det “moraliskt rätta”
I Svenska dagbladet kunde man nyligen läsa hur den svenska staten sedan 1960-talet har tillsatt över 20 utredningar som alla har haft syftet underlätta utlandsadoptioner i Sverige. En viktig del av det syftet har tydligen varit att övertyga svenskarna om det ”moraliskt rätta” med adoptionerna. Svenskarna skulle av onkel staten fostras till att bli antirasister och att rasblandas. Resultatet blev 60 000 adoptioner, vilket är flest i världen proportionerligt befolkningen.
Det är ingen mindre än rasprofilen Tobias Hübinette som upplyser oss därom såsom lite propaganda för en bok om adoptioner som snart finns på marknaden. Även om man kanske ryggar tillbaka för den karlen kan boken vara nog så intressant för alla som är intresserade av rasfrågor och den svenska statens rasexperimentlusta de senaste 50 åren. Tveklöst är Hübinette det.
Från homogent till heterogent
Sverige var som bekant oerhört rasligt homogent ännu på 60-talet. Men det fanns flera som ville få ett slut på det. De inledde en flerårig debatt där de argumenterade för att rasfördomar i landet skulle utplånas och den svenska befolkningen blandas upp. För det behövdes adoptioner från andra kontinenter.
Intressant är att myndigheterna och biståndsvärlden på 60-talet stod på den andra sidan av debatten. De trodde att en sådan adoptionspolitik skulle leda till problem för de adopterade och icke önskad rasblandning. Även folket var starkt skeptiskt, enligt sifo-undersökningar. I och med att adoptionssidan till slut vann debatten 1967 inser man att hela invandrings- och multikultipolitiken är ett resultat av femtio års aktivism. Aktivisterna har först övertygat myndigheterna, sedan invaderat dem och till slut tagit över dem. Nu styr de som vi alla vet enväldigt.
Sverige var “för svenskt”
1970 hade enbart 0,2 procent av Sveriges befolkning blod från sydamerikaner, afrikaner och asiater, och 1964 hade ett mycket fåtal svenskar ens interagerat med en svart eller en indier. Det kunde adoptionsivrarna inte tåla. Svensken skulle göras till antirasist och till och med lösa andra länders rasproblem genom att framstå som föredöme. Efter att adoptionssidan vann debatten, menar Hübinette, exploderade adoptionen av icke-vita barn under 70- och 80-talet då 1–2 procent av barnkullarna kunde utgöras av adoptivbarn.
Hübinettes studie visar på en intressant bakgrund till den rasliga situation Sverige är i nu. Med tanke på de gigantiska problem som landet dras med i vår tid på grund av adoptions- och invandringspolitiken de senaste femtio åren hoppas man att adoptionsaktivisterna på 60-talet – några av dem lever säkert än – skäms livet ur sig.
