Engelbrekt Engelbrektsson föddes i Bergslagen på 1390-talet, en tid då historien lämnar ganska få spår. Han tillhörde inte adeln utan kom från en familj av medelklass, en bakgrund som skiljde sig markant från de högre samhällsskikten. Innan han växte till den svenska frihetskampens förgrundsgestalt på 1430-talet, är mycket av Engelbrekts tidiga liv okänt för oss.
Förtrycka under utländska fogdar
Under denna period styrdes Danmark, Norge och Sverige av Kung Erik av Pommern inom ramen för den kvävande Kalmarunionen. Erik av Pommern ägnade sin tid företrädesvis åt Danmark och överlät styrandet av Sverige åt fogdar, ofta utländska, som krävde in skatter på sätt som väckte folkets vrede.
Svenskarna led under ett fogdevälde som förtryckte dem. Obetalda skatter straffades man hårt för, den som sa emot kunde dödas och fogdarna använde sin makt för att skaffa sig ekonomiska fördelar. För att klara av kraven tvangs till och med gravida kvinnor ut i hårt arbete, vilket i många fall ledde till förlorade barn och svåra ekonomiska bördor.
En man kliver fram
Engelbrekt framträdde som en talesman för folket i Bergslagen och försökte få Kung Erik att avskeda den ökände fogden Jösse Eriksson från Västerås. Trots Englebrekts ansträngningar fortsatte förtrycket, vilket ledde till att fredliga protester övergick i våldsamma aktioner.
Upproret började med intagandet av borgarna i Borganäs och Västerås år 1433 och spred sig sedan genom södra Sverige, med bönderna som huvudaktörer. Engelbrekts engagemang och ledarskap spelade en avgörande roll i att organisera motståndet och ena olika samhällsklasser för det gemensamma målet.
Han visade exceptionell skicklighet i att leda sina styrkor, en förmåga som tros ha sitt ursprung i tidigare erfarenheter av militära konflikter under kungens tjänst på 1420-talet.
Utsedd till rikshövitsman
Efter månader av stridigheter utsågs Engelbrekt av riksrådet till rikshövitsman, vilket stärkte hans ställning som ledare för den svenska krigsmakten.
Trots detta började adeln visa sitt sanna ansikte och utnyttjade situationen för sina egna intressen, vilket ledde till splittring och fortsatta konflikter. Engelbrekt tvingades att återigen leda sina styrkor i strid, men sjukdom och svåra väderförhållanden tog till slut ut sin rätt.
Mordet
Den 27 april reste Engelbrekt mot ett riksrådsmöte som skulle diskutera fredsförhandlingar. Trots svår sjukdom som knappt tillät honom att sitta på en häst, begav han sig mot Stockholm för att personligen leda förhandlingarna och inte överlämna dem till adeln.
Under färden med båt mötte han adelsmannen Måns Bengtsson på en holme i Hjälmaren. Där blev den sjuke Engelbrekt brutalt attackerad med en yxa av Bengtsson. Tre gånger föll yxslagen innan Engelbrekt slogs till döds.
Mordet på Engelbrekt markerade slutet på en era av kamp och enighet. Adeln förrådde folket och mördaren fick skyddsbrev av riksrådet. Trots att han inte längre var vid makten, lämnade Engelbrekts arv en starkt präglad uppfattning om möjligheten att ena folket för ett gemensamt syfte. Hans efterföljare, Gustav Vasa, skulle etthundra år senare föra den strävan till sin fullbordan och etablera en enhetlig svensk nation.
Eftermälet
Engelbrekt Engelbrektsson fann sin sista vila i Örebro kyrka och blev föremål för en riklig helgonkult under de följande årtiondena. Pilgrimer sägs ha sökt helande vid hans grav.
Myten förstärktes av Engelbrektsvisan från 1439. Denna kult avtog dock snabbt med reformationen och ersattes av en hjältekult utifrån ett nationalistiskt perspektiv. Engelbrekt blev den symboliska figuren som förenade landet och kastade ut danskarna, även om denna kult aldrig nådde samma omfattning som Gustav Vasas.
Under 1800-talet fortsatte den medeltida bilden av Engelbrekt att formas och utvecklades till en symbol för nationell motståndsvilja. Engelbrekt var banbrytande genom att framgångsrikt mobilisera allmogen som militär kraft, vilket blev en modell för kommande generationer.
Höjdpunkten på hjältekulten inträffade 1935, när 500-årsdagen av riksdagens öppnande firades. Engelbrekt blev betraktad som en martyr efter sin död, likt Jeanne d’Arc och Jan Hus.
Han har också varit ett populärt ämne för litterär behandling och konstnärlig gestaltning genom åren. Statyer och minnesmärken har rests till hans ära i städer som Örebro, Arboga, Falun och Uppsala. Hans minne hedras årligen den 27:e april och vi vill här uppmuntra läsaren att själv göra detta tillsammans med sina nära och kära.
Frihetsvisan
Biskop Thomas frihetsvisa, även känd som Biskop Thomas frihetssång, utgör de avslutande stroferna i Frihetsvisan, även känd som Engelbrektsvisan. Troligtvis författades texten av biskop Thomas Simonsson i Strängnäs omkring 1439. Den utgör en del av ett krönikespel om Engelbrekt Engelbrektsson och Karl Knutsson inför kungavalet 1440. Frihetsvisan hyllar Engelbrekts nationella frihetskamp. Den senare delen, känd som Biskop Thomas frihetsvisa, betonar den nationella friheten och självbestämmanderätten. Med sina litterära kvaliteter står visan i en klass för sig bland politiska dikter från nordisk medeltid och fungerar som en politisk agitationsdikt.
1.
Frihet är det bästa ting,
Som sökas kan all världen kring,
För den, som frihet kan bära,
För den, som frihet kan bära.
Vill du vara dig själver huld,
Så älska frihet mer än guld.
Med frihet följer ära,
Med frihet följer ära.
2.
Fågeln värjer egen bur,
Så göra ock all vilda djur,
Nu märk vad du bör göra,
Nu märk vad du bör göra.
Gud har dig givit sinn’ och själ:
Var hällre fri än annans träl,
:,: Så långt du kan dig röra. :,:
3.
Ädle svensk, du statt nu fast
Och bättra det som fordom brast
Och låt dig ej förvända,
Nej, låt dig ej förvända.
Våga både hals och hand
Att frälsa dina fäders land!
:,: Gud skall dig tröst väl sända. :,:
(Biskop Tomas. † 1443.)
Känn ditt folk
Denna artikel är en del av vår folkbildningssatsning “Känn ditt folk” där vi berättar om inspirerande, imponerande eller intressanta svenskar genom historien. Målet är att artiklarna ska inspirera fler svenskar att lära sig om sin historia, och samtidigt genom utökad kunskap om var hon kommer ifrån stärkas i sin svenska identitet.
