Hiraeth är ett walesiskt ord som saknar en direkt översättning till svenska och som bär med sig en djup och komplex känsla av längtan. Det beskriver en smärtsam nostalgi, en längtan hem till en plats till vilken återvändo inte längre är möjlig, eller till och med en plats som kanske aldrig har funnits. En längtan till “den gamla goda tiden”. Det är en känsla som går djupare än nostalgi, ett själens djupa kall efter att återvända till något förlorat.
Vi är vårt land
Även om hiraeth är ett walesiskt koncept, är dess känslor universella, och vi kan finna dess ekon i den svenska folksjälen idag. I Sverige kan detta känslolandskap möjligen närma sig “hemlängtan” eller “längtan tillbaka”, men hiraeth omfattar en djupare, mer själslig dimension som övergår den fysiska världen. Det handlar om en längtan till en tid som flytt, en plats som förändrats bortom igenkänning, eller till ett idealiserat hem som vi aldrig kan återvända till.
För många av oss i den nationella oppositionen är denna förlorade (och delvis uppdiktade) värld också vår drivkraft. Vi vet att tiden har gått vidare, men vi vill bygga ett nytt samhälle – ett nytt folk. Detta är en stark drivkraft som framöver mycket väl kan visa sig vara direkt avgörande. Vi är nostalgiska inför framtiden.
Den svenska naturen med djupa skogar, glittrande sjöar och vidsträckta fjäll, framkallar ofta en liknande känsla av hemlängtan. Naturens tystnad och skönhet inbjuder till reflektion och självinsikt, vilket leder oss till att längta efter och söka en djupare förbindelse med landskapet omkring oss och med våra inre landskap. Denna längtan efter förbindelse, efter att återvända till något som känns både djupt bekant och samtidigt ouppnåeligt, är en känsla som många av oss känner igen oss i. Att promenader i naturen hjälper mot ångest, depression och panikattacker har bevisats och säger egentligen allt om vår fysiska koppling till vårt land.
Det är därför denna känsla ofta har fått uttryck i vår kultur och litteratur. Från Selma Lagerlöfs berättelser till Vilhelm Mobergs skildringar av utvandringens smärta och längtan efter hemlandet, speglar svensk kultur denna djupa längtan tillbaka på sitt eget unika sätt.
Känslan driver oss framåt
Denna längtan är inte bara något som kan finnas inom ett folkkollektiv eller handla om ens land, utan också på ett personligt plan och då gällande en känsla om att livet man lever är fel på något sätt – att man inte lever det liv man är menat att leva. När man känner detta är det dags att ta itu med saker igen, ett kall till handling.
För hiraeth handlar inte bara om sorg och förlust; det är också en kraftfull drivkraft för skapande. Det inspirerar oss att söka och skapa skönhet i vår omgivning och i våra liv, att uppskatta de platser och människor som format oss. Det uppmuntrar oss att hålla fast vid våra rötter samtidigt som vi strävar framåt, att finna mening och sammanhang i en värld där starka krafter strävar efter makt över människor genom att skilja dem från deras arv. Det bästa försvaret mot den globala homogeniseringen är att hylla den “gamla goda tiden” så som vi vill att den ska ha varit, för att därigenom ha en vision att sträva efter när vi bygger det fria Sverige vi vill leva i och överlämna till nästa generation.
Hiraeth må vara ett begrepp lånat från Wales, men det finns en djup känslomässig resonans i det svenska hjärtat. Det påminner oss om vikten av att hedra vårt förflutna, vår längtan och våra drömmar, och att alltid sträva efter att finna vår plats i världen, både inom oss själva och i de vidsträckta landskapen omkring oss. Men framför allt manar det oss att ta ansvar och bygga det samhälle vi vill ha.
