Edith Södergran brukar kallas Sveriges första modernist i poetisk bemärkelse. Hon lämnar traditionella former, såsom versmått, därhän för att experimentera med rytmer och klanger på eget vis. Därmed får bildspråket i dikterna mer pregnans. Det är de två mest typiska egenheterna i modernistisk dikt.
Sveriges första modernist
Jag säger ”Sveriges” här, för inte kan hon väl kallas rysk eller finsk. Södergran var finlandssvenska runt förra sekelskiftet då Finland tillhörde det ryska tsardömet. Båda hennes föräldrar var finlandssvenskar. I handböckerna står det vanligtvis svenska språkets pionjär för modernistisk dikt eller något liknande. Men låt oss här se det hela i ett mer etniskt perspektiv, och då kan hon väl kallas för Sveriges första modernist.
Tycka vad man vill om modernismen, men Södergran skrev sina dikter innan den modernistiska stilen blev urartad med en tendens att vara outhärdligt tråkig. Fram till och med 50-talet finns det mycket njutbar modernistisk dikt. Och ingen kan ta ifrån henne rollen som pionjär på området. En del kritiker tycker att hon känns lite tonårsaktig (i den mån de vågar säga så i våra maktfeministiska tider då varje kritik riktat mot en kvinna räknas som blasfemi) p.g.a. dikternas jagfixering och för att det är så lätt att tolka in allehanda känslor. Oavsett har den unga kvinnan fångat otaliga poesiläsare de senaste hundra åren.
Poesi i skuggan av döden
Södergran föddes 1892 i Sankt Petersburg, var en produkt av sin tid – en epok präglad av omvälvningar och förändringar. För ung blev hon, enbart 31 år gammal. Andra halvan av sitt liv drogs hon med lungsot, som slutligen lade henne i grav. Det är förstås ett skäl till varför döden förekommer så mycket i dikterna. Men hon levde också i en blodig tid. 1914 kom första världskriget och i dess slutfas ryska revolutionen och finska inbördeskriget.
Dikten ”Månens hemlighet” från diktsamlingen Septemberlyran 1918 sägs ge en bild från kriget mellan de röda och och de vita i Finland, som nyss gjort sig självständigt från det sönderfallanda ryska väldet. I närheten av hennes hem arkebuserades en samling soldater från de rödas sida. Södergran målar upp de döda soldaterna (ifall hon nu hade dem i sinnet, det är inte allls säkert utan mer en spekulation av vissa forskare) med månljusets sköna pensel.
Tänker man bort soldaterna blir det inte alls lika makabert. Dikten bjuder likväl på några slående effekter. Pausen efter de två inledningsorden ger tyngd åt blodutgjutningen, ordet ”visshet” gör händelsen ödesmättad och slutradens konstaterande ger en sällsam känsla åt skeendena av död. Den rofyllda känslan under det sköna månljuset påminner om en dikt av Rimbaud där en soldat ligger tillsynes njutningsfullt i en glänta och läsaren först i slutraden förstår att han är döende. Man påminns också om antikens Homeros och tragöder, vilka frossar i mycket vackra beskrivningar av våldsamma dödsögonblick. Södergran fortsätter med sin dikt en urgammal europeisk dikttradition.
Dikten ”Månen” är från Södergrans sista diktsamling, Landet som icke är. Tveklöst känner hon sig döende. Dikterna skrevs mestadels 1922, året före hennes bortgång, men samlingen publicerades först postumt 1925 av hennes vän Hagar Olsson, som också redigerade enstaka dikter. Det gäller särskilt ”Månen” som först hade 22 rader mer. De raderna står nedan inom klamrar.
Här blir månskivan en skära som mejar ner blommorna, en månkyss som blommorna älskar. Medan den tidigare dikten var mer effektfull genom sin pregnans och lite överrumplande skönhetskänsla, är den senare dikten mer högstämt rofylld. Fast innehållet är liknande med insikten om döden som ett öde det gäller att älska – amor fati – vilket belyses av månens hemlighetsfulla förmåga att återge allt i ett skönt ljus.
Man kan älska Edith Södergran eller man kan tycka att hon är en tråkig poet. Oavsett förstår hon banne mig hur man bejakar döden.
Månens hemlighet
Månen vet … att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.
Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden.
Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna:
Vad jorden är skön i denna ensliga stund.
Känn ditt folk
Denna artikel är en del av vår folkbildningssatsning “Känn ditt folk” där vi berättar om inspirerande, imponerande eller intressanta svenskar genom historien. Målet är att artiklarna ska inspirera fler svenskar att lära sig om sin historia, och samtidigt genom utökad kunskap om var hon kommer ifrån stärkas i sin svenska identitet.
