Bilden av Vilhelm Moberg som en stridslysten intellektuell – nästintill aktivistisk – vänsterman är i allra högsta grad en ensidig propagandabild, målad av krafter som tjänar på att göra honom till ”sin”. Den bilden saknar dock viktiga nyanser, vilka avslöjade fördjupar och förklarar denna svenska författargigant.
Blod och jord
Vilhelm Moberg föddes 1898 i ett soldattorp i södra Småland. När han kommit upp i skolåldern flyttade familjen till moderns barndomshem, en mindre bondgård i byn Moshultamåla. Moberg gick i skola mellan sju och tretton års ålder. Grundskoleutbildningen var bara sex år vid denna tid och gavs endast under fyra av årets tolv månader. I övrigt arbetade han. På familjens bondgård fick han hjälpa till med allehanda sysslor, vilket gav honom praktisk erfarenhet av både jord- och skogsbruk.
Under barndomen arbetade han även med att bära ved vid Modala glasbruk. Dessa värv var emellertid inte något han ville fortsätta med i vuxen ålder. Han hade tidigt ett brinnande intresse för att läsa. Snart började han att skriva själv också. Vid tretton års ålder blev han publicerad för första gången, när han deltog i en novelltävling i en ungdomstidning. Snart blev han regelbunden skribent i tidskriften Såningsmannen och i lokaltidningen Smålandsposten.
Under ungdomsåren gick han in i socialdemokraterna och blev även aktiv i nykterhetsrörelsen. Snart vidareutbildade han sig några klasser i läroverk och på en folkhögskola. Efter studierna arbetade mellan 1920-1927 som journalist vid olika landsortstidningar. Hans intresse för att skriva tog allt mer av hans tid i anspråk och när han efter genombrottsromanen Raskens från 1927 fick ekonomisk möjlighet att verka som författare på heltid som tog han chansen. Moberg blev en produktiv författare och släppte många romaner med småländska motiv. I flera av dem lyfter han upp sin hembygd och livet på landsbygden. Andra hade historiska motiv.
En historisk roman som fick stor uppmärksamhet var Rid i natt! från 1941. Rid i natt! utspelar sig vid mitten av 1600-talet i Mobergs hembygder i Värend. De tidigare fria bönderna i Brändebols by har under tvång blivit skattepliktiga till den tyske baronen Klewen. De som inte kan betala skatt kallas till dagsverke på Klewens herrgård. Bonden Svedje vägrar emellertid och tvingas gå till skogs som fredlös. Snart organiserar han ett bondeuppror för att värna friheten gentemot den främmande makten. När romanen kom ut 1941 sågs den som kontroversiell.
Den betraktades som historiskt förklädd kritik riktad mot det nationalsocialistiska Tyskland och ett ifrågasättande av den svenska regeringens neutralitets- och eftergiftspolitik. Kritiken var dock inte värre än att de tyska ockupationsmyndigheterna tillät att romanen kom ut i Danmark där den efterfrågades. Inte heller andades Mobergs litterära produktion i övrigt någon ”antinazistisk” hållning, tvärtom hade han under 1930-talet stora försäljningsframgångar i Tyskland. Hans böcker sågs som exempel på Blut-und-Boden-litteratur som låg i överensstämmelse med den nationalsocialistiska världsåskådningen.
För folket mot överheten
Även om den nutida historieskrivningen mestadels fokuserar på Mobergs reservationer gentemot Tyskland när hans politiska åsikter ska omtalas, så riktade han kritik även åt annat håll.
År 1944 släppte han sin stora uppgörelse med socialdemokratin i romanen Soldat med brutet gevär. Socialdemokraten Moberg ansåg att socialdemokratin svikit sina ideal sedan de kommit i regeringsställning. Detta eftersom de bibehållit monarkin och statskyrkan, samt praktiserade en omfattande presscensur. Som maktparti levde socialdemokraterna inte upp till de frihetliga ideal han själv omfamnade. Desillusionerad lämnade Moberg 1945 det socialdemokratiska partiet.
Politiskt tog Moberg alltid folkets parti gentemot överhögheten i Stockholm. Därför var han också republikan, han kunde inte se rättvisan i ett maktämbete som baserades på arv och inte på kompetens. När de nationella krafterna började växa i Sverige på 1930-talet ställde han sig fientlig till dem, eftersom han föll offer för vänsterns i det närmaste allomfattande propaganda om att de nationella rörelserna var överklassens och utländska intressens totalitära redskap. Med tiden skulle han nyansera denna bild. Sin lojalitet till det svenska folket tummade han dock inte på. På uppdrag av Krigsmakten skrev han 1941 essän Svensk strävan i ett led att höja den mentala försvarsberedskapen hos svenskarna:
”Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här. […] Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor. I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter – andliga och kroppsliga. […] Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn.”
Vad Moberg uttryckligen önskar är att Sverige ska bevaras svenskt i evig tid. Sina politiska irrfärder på vänsterkanten till trots, det fanns i sådana ståndpunkter något genuint och folkvärnande som gjorde att Moberg även uppskattades av de nationella krafterna. I Svea rike förlags biografiska förteckning Vem är vem i folkfronten? från 1943, listas Moberg som en propagandist för svenskfientliga intressen, men hans litterära produktion tillskrevs samtidigt ett högt värde:
”Han har […] gisslat den kolorerade veckopressen, han har i en rad romaner gett uttryck åt böndernas kärlek till jorden och han har i litterär form framhållit farorna av flykten från landsbygden. […] Allt detta gör, att Vilhelm Moberg mycket väl skulle kunna varit den svenska oppositionens författare. […] Hans litterära gärning bär vittne om att den nationella socialismens tankegångar finnes latenta även hos de människor som av naivitet eller opportunism idag hör till folkfrontens mest högljudda propagandamakare.”
Var du sån, Engdahl?
Moberg själv kom sedermera att få en annan bild av nationalismen, när hans engagemang mot etablissemangets förföljelse av pastor Karl-Erik Kejne i början av 1950-talet förde honom samman med Per Engdahl. Hans förutfattade meningar om nationellt sinnade personer kom på skam och Moberg erkände inför Engdahl, att:
”Det är konstigt, vad pressen kan förvrida synen på folk. Aldrig trodde jag att du var sån.”
Engdahl kom långt senare att beskriva Moberg som ”en av resarna i det moderna Sverige”.
I detta sammanhang kan det poängteras att Mobergs ”antinazistiska” hållning dessutom har överdrivits av etablissemanget, som gripit efter minsta halmstrå för att kunna agitera mot nationella intressen och hatar allt som har med en folklig strävan att göra. Anna-Karin Carlstoft Bramell från Vilhelm Moberg-sällskapet har konstaterat att Moberg i sitt opinionsbildade arbete i första hand framstod som en patriot och inte som en antinazist.
Mot ofriheten
Mobergs långvariga hemvist på vänsterkanten var främst ett uttryck för hans motstånd mot totalitära strömningar. Det var vänstern som hade gått i bräschen för allmän rösträtt och kämpat för bättre villkor för den arbetande delen av befolkningen, varvid Moberg identifierade sig med den.
Att han identifierade sig med vänstern gjorde dock inte att han hyste några sympatier för kommunismen. Tvärtom var Moberg en av de kända svenskar som engagerade sig allra mest för Finland under krigen mot Sovjetunionen. Han engagerade sig i Frivilligrörelsen och besökte Finland flera gånger under krigen. I RLF-tidningen försökte han få Sveriges bönder att sluta upp för Finland:
”Finland är ett bondeland. Det är först och främst finska bönder, som i dessa dagar kämpar för sin frihet, sina anhöriga, sin jord, sina hem och sin hembygd. Svenska bönder kan inte oberörda åse denna kamp. Den finske bonden spiller nu sitt blod i det tappraste försvar för de höga ting som är oumbärliga.”
Detta ställningstagande gjorde inte honom populär i kommunistiska kretsar. Moberg gav heller inte sitt stöd till Finland enbart under vinterkriget, när det var opportunt att göra det i Sverige, utan även under fortsättningskriget när Finland ingått ett vapenbrödraskap med Tyskland. Efter krigsslutet, när kalla kriget tog vid, förblev Moberg en av de mest uttalade motståndarna mot Sovjetunionen.
Han gav hård kritik mot den svenska staten för dess undfallenheten mot Sovjetunionen i samband med den skamliga baltutlämningen i slutet av 1945 och början av 1946. Trots denna inställning betecknas Moberg sällan som antikommunist.
Sverige; byråkrati och höga skatter
Vid kalla krigets inledning började han skriva sina kanske främsta litterära verk, Utvandrarsviten från 1949-1959. Böckerna i Utvandrarsviten – Utvandrarna, Invandrarna, Det gamla riket och Nybyggarna – är historiska romaner om den svenska emigrationen till Amerika och livet som nybyggare därstädes. Men böckerna kan även ses ur ett samhälls- och kalla krigsperspektiv, där den historiska emigrationen i hög grad förklarades utifrån rådande missförhållanden i Sverige.
De historiska missförhållandena med myndighetsförtryck, maktmissbruk och korruption ansåg Moberg hade sina motsvarigheter i hans samtid, varvid han lyfte upp USA som en frihetlig motpol. Medan han förknippade Sverige med byråkrati och höga skatter, såg han USA som ett land där medborgarna fick leva fria från myndigheterna.
Att Moberg önskade se en tydlig svensk orientering mot USA för att Sverige skulle kunna stå emot hotet från Sovjetunionen, påverkade också att the Land of the Free and the Home of the Brave idealiserades som frihetligt i boksviten. Oavsett hur idealiserad bilden än var, så blev Moberg behjälplig i att stärka banden mellan rikssvenskarna och de miljontals svenskättlingarna i USA.
Fram tills att Moberg rönte stor framgång med boksviten hade emigrationen till Amerika fått föga uppmärksamhet av det officiella Sverige och närmast föraktats och setts som förräderi av överhögheten.
Den fria bonden, inte liberalismen
Vilhelm Mobergs starka rättspatos resulterade i en livslång kamp för folkliga friheter gentemot allehanda orättvisor. Grunden för friheten fann han inte i liberalismen utan i den historiskt fria bondestammen, vars leverne lyftes upp som ett ideal att sträva mot.
Det är den autonoma och självförsörjande bondefamiljen som äger sin egen mark, är skuldfri och ingår i samhället utifrån egna villkor, som är Mobergs ideal. Utopin är ett småskaligt samhälle av lokaldemokratiska bygemenskaper där alla är ”kungar och präster”.
Utifrån sin bakgrund som jordbruks- och skogsarbetare kunde han skriva trovärdigt kring dessa ämnen, vars teman går igen i många av hans böcker. Mobergs litterära produktion är rekommenderad läsning för de som vill ta del av de levnadsförhållanden som de flesta svenskar levde under för bara några generationer sedan.
Läsarna av Moberg får sig samtidigt till livs ett frihetligt perspektiv utifrån folkdjupets grund. Mobergs eftermäle har till viss del blivit nedsvärtat på grund att de överdrivna anklagelserna om hans antinationella hållning. Detta är synd eftersom han i egenskap av att vara den fria bondestammens kanske främsta skildrare förtjänar att förbli en levande författare för nya generationer av fria män och kvinnor.
