I dagarna kommer en undersökning presenteras och den bådar inte gott för det svenska försvaret. Det visar sig nämligen att endast en bråkdel av befolkningen är villiga att försvara landet i händelse av krig. Bara 23 procent av de tillfrågade är i “hög grad” beredda att göra det. Plussar vi på med “i ganska hög grad” hamnar vi på 41 procent. Det är Myndigheten för psykologiskt försvar som beställt studien och den har sammanställts av professorn i statsvetenskap Sten Widmalm tillsammans med statsvetaren Thomas Persson. Under kalla kriget hade svenskarna en försvarsvilja på 70 procent och det är där man måste ligga menar Fredrik Bynander på Försvsarshögskolan.
Tidningen Fokus har tittat närmare på frågan och Sten Widman påpekar en intressant sak:
I princip alla är beredda att försvara sin familj. Kanske också sina grannar och dem som bor i samma stad. Men ska vi ha ett territorialförsvar måste folk vara beredda att riskera livet för landet Sverige.
Finns ingen gemenskap att kämpa för längre
Det vi ser är årtionden av svenskt självhat som drivits av politiker och massmedia. Svårare än så är det inte. Rapporten visar att en individ med politisk “högerlutning” har högre försvarsvilja än det motsatta. Det säger sig självt. Nationalister står upp för familj, folk och nation medan motståndarna värderar annat. Därtill har “att fly” blivit ett alternativ många kan tänka sig. Vi läser:
“Widmalm beskriver det som att vissa betraktar Sverige som ett hotell för långtidsgäster – en bekväm och trevlig plats att bo på, men blir situationen hotfull är det bara att checka ut och flytta någon annanstans. Till Norge, till exempel.”
Ja, varför inte? Förra partiledaren för Liberalerna, Nyamko Sabuni, sa ju själv att hon skulle fly till just Norge:
Med sådana “ledare” kan man inte förvänta sig annat av deras följare.
Nationalismen är avgörande för försvarsviljan, något man tassar runt och har svårt att hantera i Fokus-artikeln. Underrubriken “Bra och dålig nationalism” blir nästan tragikomisk.
“Ett visst mått av nationalism kan vara positivt, säger Widmalm, men det hänger på att det rör sig om en inkluderande nationalism. En nationalism som exkluderar invandrargrupper eller andra minoriteter ur det svenska samhället leder i stället i auktoritär riktning.”
Vad är “inkluderande nationalism”? Jo, en utopi som inte går att förverkliga. Vi är där vi är eftersom politikerna slagit sönder den naturliga sammanhållningen i Sverige (den som handlar om härkomst, kultur och religion) för att försöka ersätta den med en artificiell gemenskap som bygger på “värdegrund”, “demokrati” eller “alla människors lika värde”. Detta vill Widmalm lösa med undervisning i det svenska språket. Som om att folk som “flytt” från krig och elände (säger de) till Sverige skulle vara beredda att kämpa och dö här om det krävdes? Vad lever man i för fantasivärld om man tror det?
Inte ens nationalister står upp för staten Sverige
När Sverige var Sverige en gång i tiden så fanns en vilja att försvara denna nationalstat. Under kalla kriget var alltså 70 procent redo att göra sin plikt oavsett annat som skiljde dem åt. Det var under den period som civilförsvaret räknade ut hur många kalsonger och trosor som behövde tillhandahållas i händelse av krig; när vi byggde skyddsrum för tusentals människor i städerna och varje bil hade en egen krigsplacering. Allt sådant, inklusive själva idén om att det fanns något att försvara, blev hånat och bespottat under 1990-talet och framåt.
Nationalstaten dog med massinvandringen. Idag finns inte Sverige på samma sätt utan det är ersatt med Sverige AB, en administration som försöker hålla ihop spillrorna av det som en gång var. Inte ens svenska nationalister vill försvara denna skapelse. Om jag utgår från mig själv så finns en försvarsvilja enkom för att alla alternativ i form av främmande makt är värre än Sverige AB. Ett imperialistiskt Ryssland vore sämre än nuvarande regim exempelvis. Därtill har jag en idé om ett hemland och det finns något heligt i att främmande makt ska hålla sig borta. Men för mig är främmande makt också företrädare för EU och andra överstatliga och antinationalistiska organisationer.
Så ja, jag kommer försvara Sverige, hela Sverige och det svenska folket. Men inte Sverige AB, aldrig!
Staten har brutit kontraktet
Jag erkänner inte regimen av idag. Regeringen och riksdagen är inte min regering eller riksdag. Jag ser dem inte som folkvalda med tanke på hur massmedia manipulerar nämnda folkvilja. Sverige AB har därtill svikit samhällskontraktet. Vi gick med på att ge av vårt ekonomiska överskott och accepterar deras våldsmonopol samt rätt att avgöra juridiska tvister och dylikt mot att lagarna skulle vara rättvisa. De skulle hålla ordning, samordna försvar, ordna med sjukvård och hålla försörjningskostnader på en rimlig nivå.
Inget av detta sköts.
De tar av vårt överskott och använder det för att genomföra olika ideologiskt drivna idéer om hbtq, massinvandring, normkritik, genus med mera. När grundläggande samhällsfunktioner inte upprätthålls så måste vi inse att regimen inte längre förtjänar vår lojalitet.
Jag blir inte arg över att folk inte vill försvara “Sverige”. Jag förstår att de inte vill försvara den här regimen eller staten. För vem vill dö för att män utklädda till kvinnor ska få ge ut pedofila böcker och få läsa sagor för barn? Ingen vettig människa. Däremot tror jag på att våra unga ska göra lumpen, att man ska engagera sig i civilförsvaret och på alla sätt och vis vara en god kraft i samhället. Ibland kanske detta sammanfaller med Sverige AB:s vilja, och då får det vara så.
För mig är det självklart att kämpa för Sverige och svenskarna. Oavsett om fienden är en inre eller yttre sådan.
