Sven-Olof Sällström (SD), 55, har meddelat att han kommer att avsluta sitt arbete som vice ordförande i försvarsutskottet.
Detta beslut kommer efter läkarbeskedet om att han inte kommer överleva sin cancer, med en prognos på bara några månader kvar att leva.
SD-toppen Mattias Karlsson har nyligen skrivit ett uppskattande inlägg om Sällström, där han kallar honom “en kär gammal vän och en hängiven försvarare av Sverige.”
Sällström har fått massor av kärlek från sina partikamrater och han kommer bli ihågkommen som en hängiven svensk nationalist och som en av veteranerna i Sverigedemokraterna. Han har själv berättat om sin kamp mot cancern och hur den påverkat honom. In i det sista har han dock gjort sin plikt.
Vänsteranhängare passar nu på att smäda och gotta sig i Sven-Olof Sällströms öde. Mattias Karlssons inlägg på X har besvarats med flera groteska påhopp bland annat från en som kallar sig “Jonas”:
Andra kommentarer har liknande ton, som “Sveriges bästa är färre SD-medlemmar, även om det är tråkigt för familjen” vilket skrevs av en person som uppgav sig vara sjuksköterska.
Ett eko från förr
Avgrundsvänstern går i samma hjulspår. Till exempel har gravskändning varit en favoritsyssla länge och i samband med årsdagen för soldaten Gösta Hallberg-Cuula (han var frivillig i Finland under vinterkriget och fortsättningskriget och stupade år 1942) brukade man vandalisera hans gravsten. Också andra svenska nationalisters sista viloplatser har råkat ut för samma öde.
I samband med Salemmanifestationen* efter mordet på 17-årige Daniel Wretström i Salem, dök bland andra personer som dömts för mordet (och släppts fria) upp bland vänsterdemonstranterna, vilka välkomnade dem med öppna armar. Där fanns även etablerade politiker som Gustav Fridolin och Mona Sahlin, sida vid sida med mördarna. Vid andra tillfällen gav man uttryck för exempelvis detta:
En retorik som uppenbarligen går igen, denna gång riktad mot en cancersjuk man under hans sista tid i livet.
Det är sådana de är. Fega och anonyma som från skuggorna hånar och smädar. Medan Sven-Olof Sällström nu drar sig tillbaka för att umgås med sin familj den sista tiden han har kvar, kraxar vänstern som gamar i väntan.
Vi kan dock antaga, med tanke på Sven-Olof Sällströms pliktkänsla och imponerande hantering av sin sjukdomstid, att han snarare styrks av detta hat. Det är nämligen så att medan “Jonas” och de andra snart är bortglömda och fulla av mörkret de omfamnar, så kommer Sven-Olof Sällström bli ihågkommen som en principfast Sverigevän.
