De senaste dagarna har avgifter för tolkar inom vården diskuterats på debattsidor och i sociala medier. I Stockholm vill Moderaterna och Sverigedemokraterna införa en tolkavgift på 500 kronor, istället för att tolken finansieras via skattebetalarna. Detta har, som förväntat, fått bland annat Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi att gorma i högan sky om “rasism”.
Eftersom förslaget inte tar någon som helst ställning till vare sig ras eller etnicitet, utan är lika för alla, är det svårt att förstå anklagelserna om “rasism”. Om nu inte “rasism” bara innebär något som är bra svenskarna, eller något som slutar ge utlänningar privilegier och fördelar i Sverige.
Sanningen är ju den att många svenskar idag har svårt att förstå vad invandrade läkare säger, och att de som önskar en svensk läkare nekas detta — eftersom även detta vore “rasism”. Svenskar har således ingen som helst rätt till subventionerad tolkhjälp för att förstå vad deras utlandsfödda vårdpersonal säger.
Det fria Sverige anser att förslaget från Moderaterna och Sverigedemokraterna inte är tillräckligt långtgående. En överhuvudtaget subventionerad tolkavgift är onödig. Om utlänningar tycker det är viktigt med tolkhjälp inom den svenska vården, men är rädda för plötsliga och höga kostnader, står det dem fritt att forma privata försäkringsbolag för att finansiera detta i framtiden.
Det hela är ändå ganska enkelt: Bor man i Sverige ska man lära sig svenska. Om man varit här så pass kort tid att man inte har hunnit lära sig svenska än så får man betala sin egen tolk.
I de fall att man bott här under en längre tid men ändå inte lärt sig svenska är det lika bra att man lämnar Sverige. Man har då tydligt visat att man är ointresserad av att anpassa sig och att man saknar ens grundläggande respekt för vårt folk. Några allmosor i form av subventionerad tolkhjälp inom den redan kraftigt överansträngda välfärden ska man absolut inte ha rätt till.
