De flesta av oss anar hur det ligger till. Om vi följer med i debatten, läser nyheter och tar några minuter åt att se oss omkring i vår samtid så står det klart att vi har problem i samhället. De ansvariga för dessa problem kallar dem ”utmaningar”, vilket i sig visar hur lite de egentligen bryr sig. För de kriser som vårt samhälle befinner sig mitt uppe i får inte underskattas. Det handlar i många fall om liv och död.
Vi vet dock inte hur illa det är ställt. Vi anar, vi lägger pussel och vi föreställer oss. Det har nästan blivit slentrian och i många fall rycker vi på axlarna och konstaterar att det är ”riktigt illa” – utan att förstå hur ”riktigt illa” det är. Är man frisk, har pengar så man klarar sig och ett socialt sammanhang så kan man ha det bra. Det är när du blir sjuk, när privatekonomin går åt skogen, man blir ensam eller på andra sätt drabbas illa som ”riktigt illa” ger sig till känna.
Därför är visselblåsare så viktiga; människor som verkar bakom kulisserna och kan berätta för oss hur det på riktigt ser ut där. De ger oss berättelserna från den verklighet som vi anar, men inte känner. De är hatade av makten, och bör vara högt värderade av folket.
Här följer en berättelse från en av dessa visselblåsare. Från en person som berättar om hur ”riktigt illa” det faktiskt är. Vill du också dela med dig med berättelser som visar hur det verkligen ser ut? Tveka inte att höra av dig till oss: Vi ger svenskarnas en röst. Vill du vara med och bygga en svensk framtid med oss? Bli medlem i dag!
Det fria Sveriges styrelse
”Vården rasar samman”
– ett desperat rop från insidan
Tidig morgon. Första och viktigaste uppgiften ligger framför mig. Jag måste hitta ny personal till min brukare som behöver personlig assistans. Han är gravt hjärnskadad och har väldigt lite språk kvar – i princip bara ”ja” och ”nej”. Jag tittar bland de som har sökt jobb, det har kommit in ungefär 50 ansökningar. Bara tre av dem är från någon som har ett svenskklingande namn, övriga är från Mellanöstern eller Somalia.
Klarar knappt intervjun
Ansökningarna variera något, från väldigt dåliga till bara…dåliga. En del har utbildning och har blivit stödassistent eller undersköterska via en kommunal satsning och nu söker de jobb hos mig. De flesta har ingen passande bakgrund alls. Att de har läst ett utbildningsprogram i Sverige är inte på något vis en garanti för att de kan göra sig förstådda eller prata med mig eller sina kollegor.
De flesta kan knappt ta sig genom en intervju, även om de har läst in ett helt gymnasieprogram. Minsta fråga som är lite komplicerad och det blir tvärstopp i samtalet. När man läser en utbildning – till exempelvis till undersköterska – och gör det med ”språkstöd”, så får man så mycket hjälp med svenskan att man tar sig igenom utbildningen även om man knappt kan bygga upp en endaste mening korrekt.
Utbildning inget värd
Utbildningarna riktar sig till dem som kommer utifrån Europa och är så kallat ”språksvaga”. Men stöttar dem så mycket genom hela utbildningen så att de klarar den, man erbjuder specialpedagogiska hjälp, man vallar dem genom vecka för vecka, poäng för poäng. Ibland ger man dem kanske en extra kurs i ”yrkessvenska”.
Ut kommer nyutexaminerade undersköterskor och stödassistenter som knappt kan föra en konversation – än mindre ta hand om mina brukare. De kan inte följa med på läkarbesök, eftersom de inte förstår vad läkaren säger. De förstår inte de enklaste instruktioner och kan heller inte implementera nya hjälpmedel eller förstå nya instruktioner kring om en medicin ska krossas eller inte. De kan näppeligen dokumentera det som är lagstiftat och en skyldighet.
Var är svenskarna som vill jobba?
Jag sitter och tittar på ansökningar och bläddrar mellan Mohammed och Fatima. De har anlänt till Sverige 2015, 2017. En del har varit här lite längre och då kan ansökningarna vara något bättre. En del har klistrat in en bild i ansökan med ett leende, slöjbeklätt ansikte. Jag väljer ut en tjej som verkar ansträngt sig lite mer med sitt CV och ringer upp henne.
”Hallå” svarar någon – de svarar aldrig med sitt namn så det uppstår alltid en förvirring innan jag kunnat försäkrat mig om att jag talar med rätt person och ofta är tonen nästintill misstänksam. Jag presenterar mig med namn och varifrån jag ringer och vad jag vill: ”Du hade sökt ett jobb hos oss här och jag undrar om du vill komma på en anställningsintervju?”
Jag låter glad och tillmötesgående, här ska rekryteras så att min brukare får den insatsen som han har lagstadgad rätt till, bemanningen måste lösas och det snabbt. Vi kommer överens om en tid och jag lägger på och tittar uppgivet vidare.
Utbudet av personal har blivit svårare för varje år. När jag började som chef för 15 år sedan kunde man anställa pigga glada, svenska tjejer och killar som vill arbeta inom vården. Var de finns nu har jag ingen aning om. Jag började själv inom äldreomsorgen när jag var 19 år. Jag spelade CD-skivor med Evert Taube, höll demenssjuka i handen och portionerade ut potatismos. Jag vet inte vad de unga tjejerna och killarna gör nu, men jag får i alla fall inte fatt på dem, mina annonser lockar dem inte.
Stamkonflikt?
Min mobiltelefon ringar och det är en av mina anställda som med ett aggressiv tonfall upprört berättar av att hon har blivit kränkt av en kollega. Båda är från Afrika och de blir ofta osams. Jag misstänker starkt att de är från olika stammar och att det spiller över i ett dåligt samarbete och ändlösa konflikter. Den här gången har de börjat bråka högljutt inför en brukare som är i 65 års-åldern och bara vill ha lugn och ro.
Personalen är olämplig att vara där, jag vet det, men jag har ingen annan att erbjuda så jag får ta det som bjuds. Jag försöker lyssna och hänga med och förstå vad som har hänt – vem är det som har kränkt vem och varför. Samtalet böljar fram och tillbaka, nästan omöjligt att förstå även för mig som numera är ganska tränad i att försöka följa de interna konflikterna, den dramatiska tonen och bristfälliga logiken i det som sägs. Jag avslutar med något peppande kring att de måste försöka prata med varandra som vuxna människor och att det ingår i anställningsavtalet att samverka med alla som arbetar på jobbet, även de kollegor som man kanske inte trivs så bra med. Med allvarlig röst inskärper jag med allvar – så att personen verkligen ska förstå – att det här kommer det inte ses genom fingrarna med.
Konflikter får aldrig gå ut över våra brukare men det blir så här, gång på gång. De disciplinära åtgärderna jag får ta till är oräkneliga. En minut efter att jag har lagt på så ringer den andra personen och vill berätta sin sida av historien. På knagglig svenska berättas det om någon kränkning och missförstånd och jag känner hur tålamodet tryter rejält. Det är lönekörning och jag har så väldigt mycket annat att göra. Det är den ena kränkningen efter den andra, ”hon är ute efter mitt jobb” säger person nummer två vilket torde vara omöjligt eftersom de båda otroligt nog är fast anställda. Kanske är de osams och vill ha varandras scheman? Det är omöjligt att veta.
Oförstående inför lagar och regler
När jag attesterat lönerna så ringer nästa person och uppger att hon inte fått det schema hon vill ha, hon förstår inte varför schemat ser ut på det sättet det gör, trots att jag förklarat på möte efter möte. Det är omöjligt att nå fram och få dem att förstå hur schemaläggningen fungerar, med olika tidsregler och avtal som måste följas för att inte bryta mot arbetstidslagen. Ibland tänker jag att vi skulle ha tolk på våra möten, men det hade väl också någon blivit kränkt av, och kanske kontaktat Kommunal.
Det svåra dilemmat är att vi har uppgifter uppifrån från kommunen varje månad, vi ska ta in statistik via frågeformulär min personal inte kan fylla i eftersom de inte förstår frågorna. Ett begrepp som ”friskfaktorer på arbetet”, blir omöjligt att resonera kring med någon som knappt förstår basal svenska. De bidrar sällan med något på mötena utan sitter passiva, det är oklart om de lyssnar alls.
Utvecklingssamtalen som jag är ålagd att ha liknar ett skämt. Jag ska ge en återkoppling kring året som gått och vi ska blicka framåt, jag ska bedöma medarbetarnas insats och planera utvecklingsområden. Jag sitter och tittar på min lista över personalen, ungefär tre av femton är svenskar. Min svenska personal fungerar bra. De kan bli lite stötta om jag brister i mitt ledarskap och kanske fattat ett beslut utan att diskutera med dem, då kan de höra av sig och kanske får jag backa eller förklara varför jag fattat det beslutet jag gjort. Det flyter på och är sällan några problem med dem. Vi har gemensamma värderingar och vi kan prata om midsommar eller hur vädret var över påsken. Jag kan intressera mig för deras barnbarn eller deras yogaklass.
Med mina utländska medarbetare har jag ingenting gemensamt. De förstår inte vad jag säger och jag förstår inte dem. Än mindre förstår de regler, rutiner och lagar som vi ska arbeta efter. Att man ska komma i tid är någonting som verkar vara ett ganska flytande begrepp som sällan respekteras, jag får ta in dem samtal eller ge disciplinära åtgärder när de har brustit och inte kommit i tid. Frustrationen bli stor hos den som bli inbeordrad att stanna kvar för att kollegan inte kan komma i tid. Att prioritera vad man ska göra, det är också svårt. Jag kan ge ett tydligt direktiv om vad som måste göras först och främst under arbetsdagen, men när jag ringer sex timmar senare så har det inte blivit utfört. Respekten för det jag säger uteblir, men följs ofta upp av direkt fjäsk över hur bra jag är som chef.
Vården rasar samman
Mitt arbete fortsätter och det präglas av att jag ska försöka prata med personer som jag knappt kan nå fram till eftersom de inte förstår vad jag säger, än mindre begriper de det icke-verbala i en kommunikation. Ofta känns det som att de inte ens vill ha jobbet de har. Och på våra äldreboenden går det omkring mängder av invandrarkvinnor som har slussats genom undersköterskeutbildningar. En del kanske vill göra ett bra jobb, men att ta hand om våra äldre människor är de knappast lämpade för.
Hur många har inte hört en äldre släkting komma ihåg en sång ifrån sin ungdom, trots att de inte kan minnas vad de ätit till frukost? En del kan komma ihåg saker ur katekesen eller rabbla långa verser. Något av det sista en demenssjuk tappar är språket, det vet alla som arbetar inom vård och omsorg, ändå förs tusentals invandrare igenom utbildningssystem där de ska ta hand om svenskar som de inte förstår.
Vården rasar samman och jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan, i en desperat önskan om att göra gott för funktionshindrade och gamla. Inombords sprider sig ett avgrundsvrål av ilska och frustration, bottnat i en pliktkänsla att utföra ett gott jobb för mina allra sköraste skyddslingar.
Det är nästan omöjligt.
Åsa J.
