För oss fria svenskar, som de svenska nationalister vi är, är det slutgiltiga målet ett fritt, svenskt och självständigt Sverige i ett Europa av fria nationer. Vägen dit är lång och snårig, och vi har tusentals delmål att nå på vägen. Men faktum kvarstår att målet är just detta och inget annat, och med målet klart i sikte kan vi också börja diskutera våra lösningar.
En självklar politisk lösning för att nå vårt mål är en omfattande återvandring av ickesvenskar, och precis lika självklart är att vår definition av en svensk är den biokulturella. Vi är inte statsnationalister, vi är etnonationalister. Att en afrikan eller arab fått ett svenskt pass, eller fötts på ett svenskt sjukhus, är således irrelevant för återvandringen. Samtidigt måste konstateras att det finns människor som etniskt sett inte är svenskar, men som av olika anledningar även med nationalistisk politik kommer bo, leva och verka i Sverige – men dels rör det sig om ett betydligt färre antal än i dagsläget, och dels är det klart och tydligt från högsta till lägsta instans att Sverige är svenskarnas land och det är ickesvenskar som måste anpassa sig till oss, aldrig tvärtom.
Det är den här lösningen som av en del uppfattas som extrem. Är den det? Ja, kanske. Det beror på hur vi definierar det extrema; helt klart är den extremt långt ifrån nuvarande politik. Men betyder det att den är dålig?
Om målet är det tidigare nämnda; Ett fritt, svenskt och självständigt Sverige, är den då inte snarare nödvändig; extrem eller inte? Är det inte så att det är dagens situation, där svenskarna blir en minoritet i område efter område i en rasande takt, som är det verkligt extrema?
Jag föddes in i det här experimentet, sju år efter att Sveriges riksdag beslutat att Sverige skulle bli en mångkultur. Jag tvingades växa upp med aggressiva invandrargäng och svenskfientlighet i min vardag. Jag vet hur det känns att vara en minoritet i sitt eget land, då jag på gymnasiet var ensam svensk i min klass. Om de lösningar som krävs för att förebygga att fler svenskar tvingas drabbas av samma öde är extrema, låt dem vara det.
Inget kompromissande med våra principer kommer hjälpa oss att nå vårt mål om ett fritt, svenskt och självständigt Sverige. Istället krävs tydlighet och ärlighet kring vilka lösningar som kommer krävas.
Om valet står mellan att bli kallad extrem eller medverka till att mitt folk trängs undan från den del av jorden vi brukar i mer än tiotusen år är valet inte speciellt svårt. Om du är mer rädd för extremiststämpeln än för den mångkulturella framtiden, då är det nog du som har problem med dina prioriteringar.
