Benjamin Dousa är Sveriges bistånds- och utrikeshandelsminister. Men det räcker inte. Han vill också diktera vilka som är och inte är en del av det svenska folket, trots att han beskriver sig själv som en "gott och blandat-påse". I DN Kultur berättar Dousa att "proppen gick ur" när Jessica Stegrud reagerade på att en kurd och en perser stod i TV-rutan för att diskutera den föreslagna svenska kulturkanon. Lawen Redar och Parisa Liljestrand är nämligen svenskar, och så även han, menar han. Dan Eriksson och Magnus Söderman från Det fria Sverige talar i det här inslaget om varför man inte kan bli svensk, och varför det är helt okej. Vad som däremot inte är okej är att som ickesvensk komma och kräva att svenskarna ska anpassa sig eller ändra sig efter ens egna övertygelser.

Regeringen presenterar reformer: halverad matmoms, sänkt elskatt och slopat matkrav för alkoholservering. Ännu ett jobbskatteavdrag läggs till. Allt kommer rullas ut månaderna innan valet. Det är ingen seger för folket. Det är strategi. Matmomsen sänks tillfälligt, april 2026 till december 2027, med en “matpriskommission” som ska se om sänkningen når kunderna. Regeringen talar om 80 miljarder i reformutrymme – nu omvandlat till löften om höjt barnbidrag, jobbskatteavdrag och familjestöd. Samtidigt ska krogar få servera sprit utan att erbjuda mat. Alla beslut kunde ha fattats för länge sedan. När elpriserna pressade hushållen, när barnfamiljer gick på knäna, när småföretagare skrek – då fanns inga pengar, inga möjligheter, ingen vilja. Nu, när valet närmar sig, finns allt. Så fungerar den liberala demokratin. Ingen sida är bättre. Alla spelar samma spel: hålla tillbaka, spela kallt, släppa fram lagom till valrörelsen. Cynismen döljs inte ens längre. Men det visar också något avgörande: politisk förändring kan ske snabbt. Skatter kan sänkas, lagar ändras och miljarder rullas ut på veckor. När viljan finns, går det. Därför blir frågan obeveklig: varför används inte samma kraft för att stoppa gängvåldet, skärpa straffen eller minska invandringen? När viljan saknas, betalar folket priset. När viljan finns, tar makten äran. Det är ett spel där alla partier spelar och folket bara är rekvisita. Den liberala demokratins sanna ansikte – kallt, beräknande, och lika förrädiskt från höger som från vänster.

Det fria Sveriges ordförande kommenterar biståndsminister Benjamin Dousas artikel i DN Kultur där han upprörs över att inte känna sig ”accepterad som svensk” och att Åkesson fastslår att det är svenskarna som byggt Sverige.

Jessica Stegrud, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, konstaterade det som så många svenskar nu instinktivt känner när Lawen Redar och Parisa Liljestrand debatterade svensk kulturkanon i SVT. För detta har hon möts av hat och bestörtning, inte minst från ickesvenskar som kräver att vårt folk reduceras till en administrativ enhet. I den här kommentaren diskuterar Dan Eriksson och Magnus Söderman Stegruds uttalande, reaktionerna och den större bilden av vad som pågår när svenskheten så till den milda grad förnekas.

Det betänkande till en svensk kulturkanon som Lars Trägårdh överlämnade till kulturministern var minst sagt omdebatterat innan det ens var klart. När förslaget, inklusive de hundra verk och företeelser som utgör det nu blivit offentligt, har debatten knappast tystnat. I det här avsnittet talar vi om förslaget, reaktionerna och vad en sådan här kulturkanon egentligen fyller funktion. Vi noterar att från så väl vänster som höger så är reaktionerna de förväntade, men vad tycker vi själva egentligen om listan?

Att Redar och Liljestrand ska avgöra vad som är svenskt visar systemets verkliga natur. Svenskarna ska tystas.