Svenska folket är less. Vi är trötta på pekpinnar, vi är trötta på skamskulläggande och vi är framför allt dödströtta på en storstadselit som bedriver en verklighetsfrånvänd klimatskrämselpolitik med våra plånböcker – och vårt lands framtid – som insats. En ny undersökning från Indikator Opinion visar att 65 procent av svenskarna säger nej till en köttskatt. Bara 19 procent tycker att det är en bra idé. Färre än var femte svensk. Folket vill inte ha det här. Men tror ni att klimatfanatikerna i Stockholm och Bryssel lyssnar? Självklart inte. För dem spelar det ingen roll vad vanliga människor tycker. Deras agenda måste genomdrivas, kosta vad det kosta vill. Och det är alltid du och jag som betalar. Det här handlar om mer än bara kött. Det handlar om vem som bestämmer i det här landet. Ska det vara folket, eller en liten skara globalister och klimatbyråkrater som aldrig behövt bry sig om vad maten kostar? Varje gång någon skatt eller förbud föreslås är det samma sak: Det drabbar vanliga familjer som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Medan eliten äter sin ekologiska quinoa och importerade veganska burgare på hipsterrestauranger, ska vanliga svenska familjer straffbeskattas för att de vill ha kött på tallriken. John från Stockholm säger det bäst: "Jag vill kunna köpa billigt kött." Så enkelt är det. Men för klimateliten är detta uttalande "fascinerande" och problematiskt. Att folk vill ha råd att leva? Vilken chock. Vilken vulgaritet. Staten ska inte lägga sig i vad vi äter. Det är inte politikernas uppgift att moralisera över vanliga människors matvanor. Men det är precis vad de gör. Det är en kontrollpolitik utan gränser där budskapet ständigt är: "Vi vet bättre än er. Ni är för korkade för att fatta egna beslut. Vi måste styra era liv." Och varför? För att uppnå något abstrakt klimatmål som formulerades i ett luftigt konferensrum på andra sidan jorden. Överstatliga beslut som svensk landsbygd och vanliga människor aldrig fått rösta om. Förslaget om flygskatt får lite mer stöd, 49 procent. Varför? För att de flesta flyger sällan. Men när det gäller mat, något vi behöver varje dag, då vänder folket tummen ner. Vi ser nu hur Danmark planerar att införa en avgift på boskap 2030. De blir första landet i världen att aktivt försöka avveckla sitt eget lantbruk. Grattis Danmark, ni vinner tävlingen om vem som snabbast kan såga av grenen ni sitter på. Risken är överhängande att våra svenska politiker, som alltid vill vara "bäst i klassen", sneglar avundsjukt på detta. Men konsekvensen av en svensk köttskatt blir inte att klimatet räddas. Konsekvensen blir att vi slår ut våra egna bönder – de som håller våra landskap öppna och säkrar vår matberedskap. Istället tvingas vi importera kött från länder med djurhållning och antibiotikaanvändning som skulle få oss att rysa. Är det miljövänligt? Nej, det är hyckleri på hög nivå. Opinionschef Per Oleskog Tryggvason konstaterar att "ju närmare vardagen det kommer, desto mindre populärt verkar det bli." Exakt så. När flosklerna ska omsättas i praktik och det börjar kosta riktiga pengar för riktiga människor, då försvinner stödet. Det finns bara kvar hos de privilegierade som har råd att köpa sig ett rent samvete. Det här är en strid om respekt. Det handlar om att erkänna att det finns ett Sverige utanför tunnelbanan. Ett Sverige där man inte kan storhandla i specialbutiker, där elbilen inte är ett alternativ på vintervägarna och där jordbruket inte är en hobby utan en livsstil och en förutsättning för landets överlevnad. 65 procent av svenskarna säger nej. Det är en majoritet som inte kan ignoreras. Frågan är om makten lyssnar.

I det här avsnittet pratar vi om något som många på vår kant helst vill slippa ta in. Sverige är på väg in i en ny typ av nationalism, där staten kommer försöka samla alla inom rikets gränser under flagga, nationalsång och “svenska värderingar”. Samtidigt håller den gamla nationalismen, sådan vi lärt känna den i opposition, på att bli allt mer politiskt irrelevant. Vi diskuterar varför kampen om ordet nationalism är förlorad, vad som händer när makten tar över symbolspråket, och varför det inte räcker att säga “men egentligen betyder nationalism…”. Istället ställer vi den obekväma frågan: om staten bygger sin egen nationalism, vad är då vår uppgift framöver. Var ligger vår verkliga hemvist, och vad måste vi börja bygga om vi vill vara mer än en nostalgisk rest från en förlorad epok.

I dörren hälsades vi välkomna av värdinnan och möttes av ett gnistrande väldekorerat höstigt långbord. Vi kände oss alla förväntansfulla för vad som komma skulle. Vi höjde våra glas till en skål och satte oss till bords. Innan den goda maten serverades fick vi oss till livs en berättelse om hur gåsamiddag blev en skånsk traditionell rätt som avnjöts på Mårtensafton den 10 november. Vidare kom information om alla ingredienser som svartsoppan innehåller, och vi högg in. Svartsoppa med krås fanns det delade meningar om, men vi stämde glatt in i en sång och skål om denna läckerhet. Möed mad och madaro, som ni förstår lät vi oss väl smaka. Svartsoppa med krås och gåsleverkorv, stekt gås, potatis, brysselkål, rödkål, äpplemos… intet att förglömma den goda såsen. Äpplekaka med vaniljsås, kaffe med avec. Vi hade inget att klaga på, vi lät oss väl smaka.

Tio år har gått sedan den där novemberkvällen i Paris. Tio år sedan Europa på några timmar kastades in i en ny verklighet: att vår kontinent inte längre är trygg, att våra städer blivit måltavlor, att vardagen kan rivas sönder av människor som inte hatar ”väst” i abstrakt mening – utan oss. Våra ansikten, vår kultur. Våra själva liv. Bataclan var inte bara en attack. Det var en symbol för ett Europa vid ett vägskäl. Och Europa valde att blunda. Det är förkrossande att minnas, men nödvändigt. Ett decennium senare: Vad har förändrats? Vad har våra ledare lärt sig? Vad har folket förstått? Vilken blev konsekvensen av den värsta attacken sedan Madrid och London? Inte mycket. Och det borde skrämma mest.

Justitieminister Gunnar Strömmar och rikspolischef Petra Lundh meddelar att det finns 17 500 aktiva gängkriminella i Sverige, och ytterligare 50 000 personer i deras nätverk. Ändå vägrar man lösa problemen på allvar. Vi diskuterar politikens problem, och vad som faktiskt måste göras om man vill komma åt detta. Vi tittar också på när Kent Ekeroth blir utkastad från Dalarnas regionfullmäktige, när en maktfullkomlig sosse får ett ordentligt utbrott. Men vad är det sossen säger egentligen, och stämmer det verkligen? Till slut tittar vi närmare på något som dykt upp i våra flöden senaste veckan; något som kallar sig för “Manifestation för Sverige”. Vad är detta, vad vill de och är det något att ha?