Sommaren är nu officiellt slut även i Skåne, och det är dags att bära in utemöbler. Arbetshelgen ställdes in på grund av stormen, och ny arbetsdag är utlyst till den 18 oktober. Läs mer och anmäl dig för att hjälpa till du m ed!

Det som sker i Malmö – att en gata "byter namn" från svenska till arabiska – är inte en kuriositet. Det är en föraning. En gata i staden är mer känd under sitt arabiska namn än under det svenska. Det är ett tecken på att platsen inte längre bärs av samma folk som gav den sitt namn. Ett land är inte linjer på en karta eller byggnader av betong. Ett land är sitt folk. Byter du folket byter du landet. Det är inte en fråga om åsikter, det bara är så. Där svenskar blir en minoritet blir också svensk kultur och svenska namn en rest från det förflutna. Det här sker inte för att arabisktalande malmöbor gör något märkligt. De är inte svenskar. De vill inte vara svenskar. Men de vill bo i det svenska Sverige och få fördelarna av det. De använder sitt språk och sina vanor. Det sker för att Sverige under årtionden har importerat en ny befolkning och för att svenskarna själva har låtsats att ingenting förändras. Varje folk har rätt att bevara sin hemstad och sitt land som sitt. Svenskarna har inte bara rätt till det, de har en plikt. Den som tror att det går att förena mångkultur med en svensk nation tar fel. Historien är entydig: när ett folk blir minoritet förlorar det både sin röst och sin plats. Att en gata i Malmö heter ”Shari’ al-Jam’iyat” i vardagligt tal är ett resultat, inte en orsak. Resultatet av en demografi som förskjutits så långt att det svenska redan trängs undan i språket. Vissa vill tolka det som ”berikande”. I själva verket är det ett märke på att Malmö redan inte är en svensk stad i djupare mening. Den yttersta skulden ligger hos de politiker som under årtionden drivit integrationsexperimentet och kablat ut fortsatt självbedrägeri. Därtill media som möjliggjort utvecklingen. Och så klart. Svenskar som röstar för det och ... om ett år när det är val igen ... kommer göra det en gång till. Den som vill ha ett svenskt Sverige måste förstå att endast en förändring av den demografiska sammansättningen kan återställa det svenska som bärande element. Så länge majoriteten av svenskar (politiker, murvlar och vanligt folk) klamrar sig fast vid illusionen om att en mångkulturell svensk nation kan fungera så kommer fler gator, stadsdelar och slutligen hela städer att byta ansikte – och med ansiktet byts också landet.

Helgen vi lämnar bakom oss var hektisk men givande. Medan Dan Eriksson fick tillfälle att besöka Storbritannien och delta på både konferens och demonstration med Patriotic Alternative, öppnade Svenskarnas hus i Älgarås dörrarna för Aktivklubb Sverige. Dan berättar nedan mer om sina upplevelser, hans mycket uppskattade anförande och varför det är viktig för Det fria Sverige att ha en internationell närvaro. Men vi börjar i Svenskarnas hus och låter Magnus Söderman berätta om helgens begivenhet där.

Vår ordförande Dan Eriksson talade i helgen inför 200 brittiska patrioter i England. Talet kommer senare publiceras i sin helhet. Vårt arbete väcker både beundran och nyfikenhet, och har inspirerat liknande rörelser i såväl Storbritannien som USA. Vi fortsätter knyta kontakter och nätverka med individer och organisationer som delar vår vision om en framtid där våra folk kan leva i suveränitet, frihet och trygghet.

Svenskarna har lärt sig leva med förfall. Politiker och medier talar om fler kameror, fler kuratorer och fler stödpaket. men nästan aldrig om orsakerna bakom problemen. I detta tal visar Det fria Sveriges ordförande Dan Eriksson varför vårt land inte behöver vara otryggt, splittrat och sjukt. Han tar upp brottsligheten, skolans kollaps, välfärdens kris och den psykiska ohälsan bland unga – problem som i dag behandlas som symptom att lindra snarare än orsaker att lösa. Budskapet är tydligt: det behöver inte vara så här.

Den första Tändskriften, Skådespelet, sålde slut direkt. Nu kommer uppföljaren: Den sista galgen av Magnus Söderman. Det är en bok som inte väjer för de svåra frågorna om våld, rättvisa och urvalets roll i civilisationens historia. Från blodshämndens logik och medeltidens galgar, via kyrkans tvekan och statens hårda straff, till 1900-talets steriliseringar och dagens brist på urval – Söderman följer den långa linjen. Med skarpa analyser visar han hur samhällen formats av vilka som sorterats bort och vilka som fått fortplanta sig, och ställer den obekväma frågan: vad händer när selektionen upphör? Den sista galgen är den andra delen i Runströms förlags serie Tändskrifter – korta böcker som tänder debatt, väcker eftertanke och inspirerar till handling. Samlarutgåvan trycks i strikt begränsat antal och skickas ut till alla som redan är med i bokklubben. Därutöver öppnas nu endast 50 nya platser. Vill du vara säker på att få ditt exemplar gäller det att agera snabbt. När platserna är fyllda, trycks inga fler böcker.